Tänkte en del inatt och hade väldigt svårt att sova. Idag är min första dag tillbaka på jobbet efter ca 3 veckor som sjukskriven.
Är det inte så att vi lever i en overklig veklighet? När något "overkligt" händer oss så lever vi ju inte i "verkligheten" utan helt enkelt i den vi kallar "overkligheten". Eller blir den "overklighet" som vi då upplever vår nya "verklighet"?
Vad kan man egentligen säga att "verklighet" är? Hur definerar man det? Det finns ju inte EN "verklighet", alla upplever ju inte den likadant, skulle man inte kunna säga att den bara är olika etage utav orättvisa?

För tillfället lever jag själv med mina småsyskon och det fungerar bra, jag klarar det bra själv och skriker inte efter någon hjälp. Däremot undrar jag vem som tar han om mig? Jag fungerar bra på egen hand så länge jag har mina uppgifter att göra, är med med nära och kära under dagen. Men när det kommer till natten och man ska sova och ligger och tänker och smälter allt som hänt så är man ändå väldigt ensam.

Nu väntar jobbet.

Over and out.